Artikel

Evigt ögonblick från 415 km ultralopp i Gobiöknen

Evigt ögonblick från 415 km ultralopp i Gobiöknen

Ultra traillöparen, Simon Grimstrup, har skickat denna berättelse från ett av världens hårdaste ultralopp - Ultra Gobi. 

 

Ultra Gobi är ett 400+ km lopp, där deltagarna själva ska navigera med hjälp av GPS. Gobiöknen är vädermässigt ett av världens mest extrema platser och på den årstiden som löpet ligger, kan det temperaturen växla mellan +30 grader på dagen och – 15 grader under natten. Loppet utförs på en höjd som ligger mellan 1000 och 3300 m över havsytan.

Under loppets gång ska deltagarna igenom 35 Check Points, där de får vätskepåfyllning och 10 av dessa Check Points är rest-areas och deltagarna får tillgång till en dropbox, med mat och annan återhämtningsnutrition, som packats före start.

 

KM 0

Få sekunder efter start lystes mörkret upp av ett inferno av fyrverkerier runtom de 45 spända deltagarna. Det avledde nervositeten, fick igång adrenalinproduktionen och satte upp deltagarnas tempo. Det var den mest energiladdade start jag någonsin upplevt.

400 km väntar- shit det är långt! Jag försöker hålla tempot nere, men det är svårt att springa långsamt… Jag stannar och kissar och får överblick över fältet. Jag har kommit för att göra mitt bästa, kanske är det tillräckligt för att vinna. Jag är den enda i elitfältet som gått ut med, att jag går efter en tid på 80 timmar, men jag vet också att loppet reellt först startar om 300 km! Det är ju helt sjukt!

Jag fick syn på Dan Lawson, som följdes med Alfie. Alfie kom på andra plats förra året med tiden 94 h. Jag beslutade mig för att det nog inte är helt dumt, att hålla öga med de två britter. En annan elitlöpare, Nicola Bassi, från Italien är också i närheten av oss. De andra löparna som omgiver oss kommer från Kina. Flocken av löparare tunnas snabbt ut.

Vi försöker få rutin på användningen av GPS´en och orientera oss i hur rutten är trackat. Jag inser att jag är på den längre sidan av rutten och tar därför några kortare vägval, efter den första ”Yardsungs” – fasta sandkullar… Humöret är på en hög nivå och jag har kontroll över situationen.

Alfie hade innan starta berättat att loppet bli väldigt tekniskt efter 200 km och det ser jag framemot, då det är min starkaste sida. Jag förstår snabbt att de båda britterna arbetar ihop och därför startar jag ett samarbete med Nicola. Vi går på skift med att navigera på GPS’en och lägger en strategi tillsammans. Som går ut på vi ska slå till när vi kommer till bergen efter 200 km och vara snabba i depoterna. Det är planen vi kommer fram till medans vi långsamt tar oss fram igenom mörkret.

”Is this tempo too fast?” frågar vi ofta varandra, för att få bekräftat, att vi inte kan springa långsammare.

Terrängen är relativt lätt och platt, men med några djupa diken, som vi ska ta oss över, samt 4 – 5 km med mycket ojämn och inte löpbar terräng, som känns som frusen plogad mark – väldigt obehaglig!


Gobi ultra 400 startskud

Photocredit: http://lloydbelchervisuals.com/ and http://www.ultragobi.com/

 

KM 70

”We can do this!” Säger jag till Nico. ”Yes we can win”. “We just have to have patience. Take it easy. Do some walking.” “YES” Humöret är högt, även om ingen av oss befinner oss I vårat rätta element. Terrängen är lättsprungen och nästa helt utan stigningar.

Solen steker! Vi är en bit efter britterna, som fortfarande skymtas långt ute vid horisonten på väg mot det nästkommande berget. Loppet är långt och vi har precis startat. Vi låter dem springa på och håller oss till vår plan. Tålamod!  

 

Gobi ultra 400 kameler

Photocredit: http://lloydbelchervisuals.com/ and http://www.ultragobi.com/

 

KM 130

Vi har kommit till Gobi. Luften har pyst ur ballongen. Nico går fort framför mig. Vi hade räknat med att vara framme vid rest-arealen ”R4” vid detta laget. Man har sina egna droppboxar och har därför tillgång till nya energireserver och utrustning. Jag tvättar tårna med babywipes och byter sockar varje gång. Det finns läkare och massörer på palts, man får tillgång till varmt och kallt vatten, samt tält om man behöver vila.

Men nu är det alltså 6 km kvar till rastarealen. Terrängen är lätt. Solen är på väg ned. Det är otroligt vacker här. Vi följer en bergskedja in genom fantastiska kanjoner, bergsformationer och oaser. Vi mister GPS signalen i mellan åt.

Det var en otroligt psykisk påfrestning att det var ytterligare 6 km till R4. Vi går, då vi inte orkar springa. Vi är båda två vana vid bergslöp och med moderat tempo uppför, samt spurt nedför. Ingen av oss är van vid de monotona rörelser, som Gobi kräver av oss.

Jag känner mig otroligt nere. Planerna och ambitionerna rinner långsamt ur mig. Jag vet att jag måste komma av med de negativa tankarna så fort som möjligt. Men det är svårt! 270 km till mål och nu känns 6 km totalt oöverskådligt.

Om man ändå inte kunde se så långt fram! Ändlöst! Jag är absolut inte i form för detta – platt, långt och oändlig terräng… Jag har varken psykiskt eller fysiskt tränat upp mig till denna typ av terräng.
Ändlöst! 270 km kvar… Oöverskådligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att skattat åt den situation jag satt mig i… Jag viste ju att det var orimligt lång!

 

KM 192

Jag har placerat mig i ett stekande varm tält. Humöret är dock helt nere omkring nollpunkten. Jag har äntligen kommit fram till checkpointen. Har skådat flaggan och tältet under lång tid. Situationen är kritisk. Jag har ont i det vänstra benet. Senan över smalbenet har svullnat upp. Det gör verkligen ont. Jag har lagt upp benen på en pall. Ska det verkligen sluta så här? Jag har i och för sig rört mig längre än jag någonsin gjort tidigare (tills nu var 100 miles lopp mitt rekord och är mest till lopp på 35-40 km). Jag dricker vatten. Det långsamma tempot har gjort att min vätskedepot tagit slut, som gjort att jag känner mig varm och dehydrerad.

Jag vill inte göra så att jag får variga men. Det gör allt för ont. Checkpointen är bemannad av kineser. De kan inte prata engelska. Men jag har min satellittelefon. Bara en uppringning, så är det hela över.
Men på andra sidan – jag har ju inte ens kommit till bergen ännu. Ska jag verkligen avsluta äventyret, före det ens har börjat?

Jag sluter ögonen. Det är bara 11 km till nästa Rest-area- R6, som ligger 200 km in i loppet. Det är halvvägs. Tar jag mig dit får jag tillgång till läkare och massörer. Det kan hjälpa mig och undersöka skada?

De är bara eftermiddag nu och jag har lång tid på mig innan natten lägger sig. Om jag bara hinner komma fram innan dess, så kan jag få en hel natts sömn och på det viset få energi till att orka vidare. Inners inne vet jag att det inte är sant. Men jag är skyldig mig själv ett försök. Jag är mitt i mitt livs löpäventyr, ska det verkligen sluta före det ens har börjat?

Att ge upp helt utan kamp betyder medsäkerhet att jag kommer att försöka igen och den känslan är inte behaglig just nu. Gobi har knäckt mig både psykiskt och fysiskt. Jag blundar. De kinesiska tjänstemännen är högljudda, som är ganska irriterande. Jag är på dåligt humör, men måste vidare.

Jag reser mig och går haltandes vidare. Som tur var hade jag den perfekta utsikten, dock i fel riktning upptäcker jag efter 1 km. Det gör så ont, men jag ska i alla fall klara halva loppet.

Utsikten är över en stor flock får, ett par nomader på häst och några fruktade fårhundar, så är tacksam över att jag skal mot nord och inte väst, som jag trodde, när jag gick åt fel håll. Det är en fantastisk utsikt , som jag fokuserar på, medan jag försöker avlasta mitt vänstra ben genom att gå med en vandrarstav… En gammal haltandes man i Gobiöknens brännande sol…

 

Gobi ultra 400 ørken

Photocredit: http://lloydbelchervisuals.com/ and http://www.ultragobi.com/

 

KM 200

Solen är på väg upp på himlen. Det är en härlig morgon. Jag har spenderat de sista 13,5 h i restarea 6. Det har inte varit särskilt effektivt, men var otroligt givande rent mentalt.

Jag har fått 6 h oavbruten sömn, pratat med de andra deltagarna. Några försökte få med mig med vidare, som b la. Mike Wardian och den karismatiske Paul från Canada, som också var med förra året. Jag umgicks, åt, pratade med läkarna, staff och den kinesiska sjukgymnasten. Den sistnämnda tejpade ett perfekt kinesiotejp, som kombinerat med pausen (till min och andras stora överraskning) gjorde att jag nu kan gå helt utan smärta. Inte helt det resultat jag förväntat mig, efter att den snälla kinesiska tolken sa till en av läkarna ”He can barely stand”. Det var inte den mest uppmuntrande kommentar jag fått, men sades på ett så naivt sätt, att jag inte kunde låta bli att le över den helt dumstridiga situation jag hamnat i. Det var ju precis så det var… Jag kunde knappt stå när jag kom staplandes in R6 dagen innan.

Som tur var befann jag mig 24 h före cutoff och hade mycket tid att spendera.

Jag går långsamt vidare och njuter morgonen. Njuter att vara ensam. Njuter utsikten och njuter den nya målsättningen, som långsamt kommer upp i mina tankar, efter att jag insett att jag faktiskt kan gå…

”Nu går du bara och njuter och sover om natten”, men desto längre in jag kommer på dagen, blir min målsättning mer ambitiös ”Gå non-stop mot mål och kom gärna bland topp 10”. Jag har ro i sinnet, på gott humör och kroppen samarbetar. Jag beger mig långsamt, mycket långsamt, mot mål medan jag njuter de storslående och i emellanåt ändlösa ögonblick.

 

KM 340

Solen håller på att gå ned medan jag är ute på de sista 60 km. Jag har inte sovit efter att jag lämnade R6 och tröttheten gör sig påmind. Jag passerade det stora berget på 3300 m höjd förra natten. Navigationen var lite besvärlig, så var tvungen att bibehålla fokus och hålla borta tröttheten, men vet att det blir extremt svårt på denna sträcka, som är den sista.

Solen försvinner fort och lämnar mig i pannlampans sken.

Snart ändrar underlaget karaktär, från det platta ändlösa gruset, till kullig terräng, som växlar mellan 1-1,5 m stora kullar, jag måste försöka hålla riktningen och arbeta på att inte spilla onödig energi… Jag ska bara framåt och i mål, nu!

 

KM 370

Jag är helt omedveten. Tröttheten har tagit över. Jag klarar inte att kämpa i mot längre. Jag hallucinerar och min kropp kör på autopilot. Sten och buskar skiftar utseende, blir till levande varelser och trädgårdstomtar. Det är ett skrämmande tillstånd att vara i och som endast avbröts av att kolla på GPS’en.

Jag svävar mellan dröm och verklighet, mens jag långsamt tar mig framåt.

Jag vaknar fullständigt emellanåt, blir fokuserad och rädd för att jag dummat mig under det sovandetillstånd, men det verkar som om navigationen och tempot fortfarande fungerar. Fram kommer jag och pilen på GPS’en står på det svarta strecket i rutan! (jag gick 51 h utan sömn från km 200 vid R6).

 

Gobi ultra 400 Trail

Photocredit: http://lloydbelchervisuals.com/ and http://www.ultragobi.com/

 

Km 415

Jag närmar mig målet. Jag är stolt över processen jag gått igenom. Jag har lärt så mycket mer om mig själv, än om jag bara hade sprungit på rutin och haft ett perfekt löp.

Jag är stolt över att jag förmådde att vända ett totalt fiasko till seger, med en enorm upplevelse.

Innan loppet hade jag funderat över min motivation till att springa och kom faktiskt fram till dessa tre ”motivationsfaktorer” som fick mig igenom loppet.

Då det hela var allra värst, var det naturupplevelsen som drev mig. Jag ville så gärna se bergen, sandkullarna och uppleva de sista klyftorna. Jag började faktiskt också att tycka om de oändliga och platta ökenpartierna. Konkurrensmomentet fann jag också tillbaka till, efter att jag lämnat toppstriden och hjälpte mig att hålla drivkraften och trotts allt komma i mål. Idag kommer jag inte ihåg om jag kom på 8:onde eller 9:onde plats, men det har ingen betydning. Jag använder de andra deltagare som motivation och håller mig igång.

Det blev inte till den perfekta presentationen, absolut inte! Så här i efterhand har jag förstått att jag inte hade någon som helst chans, för att konkurrera med vinnaren och den otroligt sympatiska Dan Lawson under Gobiöknens förhållanden.

Dan sprang på 71 h och jag kom igenom på 106 h. Hade jag haft det perfekta loppet hade jag kanske kunnat ta mig igenom på 80 h.

 

Ska jag göra det igen?

Hmm – det är ett ofattbart äventyr och jag kan rekommendera UltraGobi om man ha lust till storslagen natur – långt från allfartsvägarna.

Upplevelsen har inte landant riktigt ännu. Den var ganska hård mot min kropp, kanske lite för hård, då jag var ute i terräng som jag inte tränat till.

Jag är bra på att springa i berg, upp och ned, där man helt naturligt blir tvungen till att vandra en del uppför. För mig som löpare skulle det ha varit enklare och inte så slitsamt för muskler och senor. Så ja, jag har lust till något liknande igen t ex. Tor De Geants, som försegår i Aosta-dalen och är på 320 km.

Men annars syns jag faktiskt att lopp på 35-40 km är roligare, eftersom man kan ge allt under den sträckan. Så en riktig ultralöpare blir jag nog aldrig. Men det är spännande att pröva något så extremt och faktiskt komma igenom det, även om det blev ännu mer påfrestande än förväntat.

Det kommer nog också an på när jag är fullständigt återställd efter strapatserna. Jag skadade mig i ljumsken 1,5 vecka efter Gobi, när jag skulle böja mig. Den är på bättringsväg, men är ett tecken på att kroppen är sliten.
Mentalt är jag helt ovanpå vid detta laget och har verkligen lust till nya löparäventyr, men om jag kommer över 100 miles igen är mycket tveksamt, kanske när jag blir gammal ;)

 

Av Simon Grimstrup, ultra traillöpare och ambassadör på Löparshop.se

 

Intressant läsning?

Besök vårt traillöps -universum, GO TRAIL, där finner du massa inspirerande artiklar, produkttest, guides, tipps och tricks och mycket mer. Gå till GO TRAIL här: 

Besök GO TRAIL

Produkter relateret til dette indlæg