Inspiration

Ultra Trail du Mont Blanc 2017 – Berättat av en ultralöpare

Ultra Trail du Mont Blanc 2017 – Berättat av en ultralöpare

Vi har mottagit denna berättelse från ultralöparen, Jesper Elfving, som nyligen deltog i ett av världens hårdaste ultralopp, ”UTMB”, i bergen runtom Europas högsta berg, Mont Blanc.

 

Inte den bästa starten på äventyret

Jag ankom till Chamonix vid Mont Blanc onsdag eftermiddagen – utan bagage. Det befann sig någonstans mellan Hamburg och Geneve. Jag var ganska pressad, men med hjälp av både kända och okända deltagare, samt en behjälplig  argentinsk tjej från hotellet, lyckades jag under torsdagen att samla tillräckligt med utstyr, för att kunna hämta ut det eftertraktade startnumret. 

Jag hoppades in i det sista på att mina saker skulle dyka upp, men icke sa Nicke….

Fredag morgon vaknade jag tidigt, då Thomas Staun (en annan dansk löpare) skulle upp tidigt och iväg till starten på CCC (ett annat ultralopp i förbindelse med UTMB).

Under förmiddagen kollade jag bagagestatusen via min telefon för hundrasjuttonde gången, men det var fortfarande inget nytt. Jag använde det större delen av dagen på att köpa nya kläder, så jag hade något att springa i. Jag trodde jag kunde ordna det ganska fort, då Chamonix i stort sett bara består av sportbutiker, men med ca. 10.000 löpare var det mesta utsålt. Den tid jag planerat till att ta en mig en lur och samla energi, gick i stället till att ta mig runt mellan butikerna. Jag hade beslutat mig för att inte låta mig bli stressad av att inte ha mitt löparutstyr tillhands (skulle dock ljuga om jag sa att det inte påverkade mig överhuvudtaget)

 

Löpet skjuts igång

När klockan slog 16 och jag var på väg ned med min dropbag och vidare till start – dök ett SMS upp från hotellet ”your luggage have arrived”. Nu steg stressnivån plötsligt till 10.000… Skulle jag packa om min dropbag, eller låta bli?

Snabbt som attan packade jag om några få saker. Jag tog mina egna stavar, då dem jag lånat var en storlek mindre. Jag bytte om till mina gamla löparkläder och la ned lite energi i ryggsäcken och dropbagen. Jag lämna min dropbag och gick mot startområdet. Det var en fantastisk stämning bland löparna… Det surrade av liv, energi och glädje, samt förväntningar, men också rädslor och skräck. Helt obeskrivligt och beroendeframkallande!

Efter ett tag började de att hålla tal och presentationen (av b la. min hjälte Kilian Jornet). De enorma högtalare och pumpande basen piskade upp stämningen till fantastiska höjder. Man kände verkligen att man var en del av något stort… Nästan 3 års förberedelse och nu skulle jag till examen, men plötsligt kände jag att allt bara välte ur mig och mina ögon blev våta och sved. Jag gnuggade dem och kollade upp på en polack bredvid mig. Han led vist också av röda ögon =) Så gick starten igång och jublet från åskådarna var obeskrivliga. Det hela gick så fort att jag efter ett par hundra meter upptäckte att jag glömt att starta uret.

Det var helt surrealistiskt att vara en del av detta lopp. Här löper man i samma fält som några av världens bästa traillöpare. Det gick väldigt fort i början. Det första 8 km var på platt underlag (efter UTMB-förhållanden) och man ville snabba sig till den första stigningen, för att inte fångas i den tunga delen av fältet, då det inte var så lätt att springa om på de smala stigarna. Underlaget var väldigt halt och extremt lerigt efter mycket regn de sista dagarna. Stenarna var otroligt hala och stigen var faktiskt en enda stor ler pöl som vi gled runt i.

 

 

Oväder och barsk terräng

Efter ca 3 timmar och 20 km kom jag till den första depoten, St Gervais. Det var en stor röra med löpare otroligt svårt att få en överblick. Bord var uppställda som hästskor och med allt från kiks till soppa och pasta. Jag fick snabbt något att äta och dricka innan jag sprang vidare.

Det våta underlaget gjorde att jag efter 40 km ramlade 2 gånger på rad och båda gångerna landade jag på rumpan. Jag ramlade också precis före depoten i Le Chapieux, men här träffade mitt högra knä en sten och jag gled ned i ett dike, där jag bankade pannan i en annan sten. Lite förvirrat staplade jag fram på de sista 500 m ned till depoten och blev tvungen att sätta mig en stund, för att komma mig, innan jag tog mig vidare.

Rutten var hård och obarmhärtigt. Antingen ledde stigarna käpprätt mot himlen och som inte verkade inte ha någon ende, eller så gick de brant nedför. Inte nog med det, utan vädret blev också värre och värre. På toppen var det snöstorm och lika kallt som under en dansk vinternatt, så det kändes som om fingrarna skulle falla av.

Rutten blev avkortad en aning, då dubbeltoppen ”pyramiderna” togs bort pga. för dåligt väder. Det gjorde loppet 3 km kortare, men också 30 minuters mindre tid att utföra loppet på. Efter en kall natt nådde äntligen Italien och fick lite mat och vätska. Efter ca 1 kilometers löpning efter depoten, insåg jag att jag glömt min kopp, men jag orkade inte springa tillbaka. Jag hoppades att det inte skulle upptäckas, då koppen var ett obligatoriskt utstyr. Efter 80 km över 4 toppar och på 2400 meters höjd, var det äntligen dags för att få ta del av sin dropbag i Courmayeyr. Jag var ganska pressad vid det laget, då jag precis upptäckt att jag tappat min laddare till uret och var nu bara 4 % ström kvar. I depoten lämnade jag in den till Garmin, medans jag bytte t-shirt och åt, 20 min senare bar jag av ännu en gång. Uret hann dessvärre bara ladda upp till 46 %, men hade inte tid till att vänta i depoten.

Precis efter avgång från depoten kom jag på att jag glömt att ta med energibarerna- och gelén, som jag hade i påsen (min depot komihåglista hade inte kommit med över från det försenade bagaget). Nu väntade det en 5 km lång stigning på 1000 höjde meter till Refuge Bertone. Väl uppe på den toppen slog det mig att jag var halvvägs, vilken gav mig en mindre kris, då jag redan var slut i benen. Det kändes därför inte realistiskt att ta sig igenom samma lända en gång till. Fanns dock inte så mycket annat att göra än att kämpa på och efter toppen kom det som tur var 12 km överkomlig terräng.

 

Loppets avslutande fas

I depoten vid Arnouvaz , foten av Grand Col Ferret var det ganska panikslaget. Det var oväder på toppen (-9 grader och kraftig storm). Alla skulle klä på sig alla plagg de medtagit och skulle passera en läkare som kollade oss i ögonen, för att undersöka om vi klarade av att ta oss vidare. De löparna som kom efter oss fick inte fortsätta, då de av säkerhetsmässiga skäl inte ville ha löpare på berget i mörkret. Det var en kall, stormig, lång och brant stigning, innan vi passerade gränsen till Schweiz. Efterföljande kom det en långbacke på ca 22 km nedför. Här tog strömmen slut på klockan och den dog. Det var lite stressande att inte kunna kontrollera distansen och tid.

Vid Depoten i Plan De Láu var jag på toaletten och ställde ryggsäcken utanför, 30 min efterföljande längre upp på berget, upptäckte jag att min vattenflaska hade fallit ur, när jag tog på väskan. Nu hade jag varken en kopp eller vattenflaska och båda delarna var obligatoriskt...

Under hela natten var jag mycket rädd för att ramla igen. Det blev till ett fall och under morgonen vaknade jag flera gånger medan jag gick. Några gånger för att jag gick på kanten av en smal stig. En gång vakande jag på väg mot en depot, av att jag sprang in i ett skyddsräcke. Lite koffein tog toppen av tröttheten och jag fortsatte mot de sista topparna – nu fann jag äntligen motivationen till att fortsätta resten distansen. Under morgonen kom det et väderskifte och plötsligt kändes det som den danska sommaren och över 20 grader. Jag kund nu konstatera att värme inte är något för mig. Jag blev ganska nedstämd och kom precis innan cut-off tiden till flera depoter. Det var tur att jag inte hade uret till att pressa mig. Jag var nedstämd att var ännu en gång i tvivlade om att kunna genomföra loppet.

Vid toppen av La Flégére var det bara 5 löpare efter mig, men jag kunde inte röra mig snabbare och hade inget vatten kvar. Efter 5 minuters paus och massa cola fick jag ny energi. Vi blev informerade om att det bara var 8 km till mål och det var nedför hela vägen, så vi skulle ge i järnet sista biten. Jag sprang allt vad jag kunde, det värkte i mina lår, men jag skulle bara i mål nu…

 

 

Målet var inom räckhåll

Under den sista turen sprang jag förbi 71 löpare och kunde jag skymta asfalten ingen. Jag sprang förbi mitt hotell och hälsade på hotellägaren Richard och Meline från Argentina (som jag lånade utstyr av).

Det var en fantastisk känsla att springa igenom Chamonix, även om jag valt att njuta turen genom byn, gick den allt för fort. Plötsligt var målportalen i sikte och alla åskådarna blev totalt uppspelta.

De var en obeskrivlig känsla att springa över mållinjen och det utlöste ett enormt vrål. När jag hade vilat en stund, bubblade en massa känslor upp ur mig och mina ögon blev våta igen =) Det var premieöverrakningar till alla distanser, så jag fick mitt önskade foto av Kilian Jornet (dessvärre inte den selfe jag drömt om).

 

Efter loppet

Hemma på hotellet laddade jag min telefon och ringde hem. Jag hade planerat att ta en snabbdusch och efterföljande gå ned till centrum, för att få lite mat och dryck, då jag var ganska hungrig. Plötsligt började jag frysa så mycket att jag skakade, men varmvatten i badkaret hjälpte. Plötsligt kände jag ännu en gång att frös och skakade, men denna gång pga. att jag somnat i badkaret och vattnet blivit iskallt. Jag torkande mig snabbt och la mig under täcket för att få värmen.

Jag vaknar k. 04.30 och nu var jag verkligen hungrig. Jag åt Rittersport och Pringles för att hålla mig tills hotellfrukosten serverades. Otroligt nog hade jag varken ömma ben eller blåsor på fötterna. Det var mest tårna som värkte lite. Hela förmiddagen använder jag till att strosa runt i centrum, för att suga till mig de sista intrycken innan det bar av hemåt. Det högra knät känns fortfarande lite ömt, så funderande på om det skulle kollas närmare på det, eller om ömheten från det kraftiga slaget kanske gick bort av sig själv. Min familj mötte mig på måndagen på Hamburgs flygplats och vi fick några härliga dagar tillsammans.

Nu har de flesta intrycken lagt sig, men jag blir fortfarande fullständigt hög, vid tanken om den stora upplevelse, om att få var en del av det fantastiska loppet UTMB. Jag kan varmt rekommendera att åka ned och prova en av distanserna.



Av Jesper Elfving, Ultralöpare

Produkter relateret til dette indlæg