Jag har sett fram emot denna vårsäsong i över ett halvår.
Planen var tydlig, träningen lagd och målen satta: Först DM 10, sedan EM i landsvägslöpning och slutligen kronan på verket, London Marathon. Men istället för startnummer och nya PB:n stod jag innan DM 10 med en ömhet i låret som inte ville försvinna – och senare en MR-skanning som bekräftade min misstanke: Stressreaktion i benet.
Planer ut genom fönstret
Det började som en diffus ömhet som många löpare säkert känner igen. Inget allvarligt – bara en känsla som dyker upp under och precis efter träning, där något inte känns riktigt som det brukar.
Jag försökte först skära ner lite, ta det lugnare. Men symptomen blev inte bättre. Först när jag stannade helt och fick det undersökt, kom svaret: Jag skulle ta en fullständig paus i tre veckor.
Att se sina mål försvinna ett efter ett – DM, EM och London – var en stor besvikelse. Jag har investerat så mycket. Men just nu – i de perioder där allt sätts på paus – har man möjlighet att reflektera.
Reflektionerna har blivit till dessa tre tips jag har fått erfara – och som jag gärna vill dela med mig av, så att du förhoppningsvis kan undvika en liknande situation.
1. Lyssna på de små signalerna.
Diffus ömhet som består i veckor är inte bara "något jag springer bort". Kroppen försöker berätta något, så lyssna innan det blir allvarligt. Jag försökte egentligen tidigt att stanna upp och ändra min inställning till träningen, men det tog för många veckor innan jag undersökte problemet ordentligt.
Nästa gång får jag en MR-skanning snabbare om det inte förbättras omedelbart och det är svårt att ta reda på vad problemet är.
2. Ta smärtan på allvar – och ta ansvar.
Det är inte svagt att stanna upp. Det är starkt att våga ta en paus, justera och i slutändan förebygga en ännu längre skada. Omedelbart förändrar det inget om jag hade tagit en, två eller fem dagars paus i början: Formen förändras inte på så kort tid. En stressreaktion behöver däremot tid utan belastning för att läka, så ett gott råd är att ta en inledande paus på några dagar och vara bra på att bortse från programmet.
Det här är ett enormt enkelt råd att ge vidare, men det är fruktansvärt svårt att följa i praktiken – det vet jag själv.
3. Ge dig själv utrymme att vara besviken – och gå sedan vidare.
Besvikelsen över missade lopp är verklig, och det är okej att vara ledsen. Men låt det inte definiera dig. Använd det för att bygga något nytt och starkare – både fysiskt och mentalt. Jag ger mig själv en till tre dagar innan jag börjar se framåt och går vidare. Negativitet är inte bra för något, varken för dig själv eller framtiden, liksom det inte är rättvist mot din omgivning.
Efter London Marathon, när jag sett det från sidan, vände mitt humör och sedan dess har jag sett konstruktivt framåt. Hur kommer jag bäst tillbaka nu? Det är mitt stora fokus.
Nu är jag lugnt igång igen. Jag har inte bråttom – för jag vet att den klokaste vägen framåt ibland börjar med ett steg tillbaka. Och kanske viktigast av allt: Jag har blivit bättre på att lyssna. Inte bara på kroppen, utan också på mig själv.
Intresserad av mer?
