Jag är nu officiellt uttagen till VM i maraton, som i år hålls i Tokyo om bara två veckor. Det är en av de stora – både i fråga om evenemangets prestige och det personliga målet jag har arbetat mot länge. En VM-biljett i handen betyder inte bara att formen är på rätt väg; det är också en bekräftelse på att det långa, hårda arbetet lönar sig, även när det har varit motigt.
För de som har följt mina tidigare artiklar här på Löparshop.se, kommer det inte som någon överraskning att jag tidigare i år stötte på några utmaningar. Jag ådrog mig en av de mer omfattande skadorna och var tvungen att ta tre veckors paus från löpning. Under den perioden – särskilt mot slutet – prioriterade jag cykeln lite för högt i försöket att bygga form utan för mycket belastning. Det verkade i teorin som en bra idé.
Tillbaka som löpare
Formen var god, och jag kände mig stark, men i mitt fall tog cyklingen överhand och blev för intensiv. Det slutade med att kompromettera både återhämtningen och den nödvändiga löpmängden – och därmed också själva återupptagningen.
Därför tog jag för omkring två månader sedan ett medvetet beslut att skära ner drastiskt på cyklingen och istället fokusera på de två viktigaste elementen för en maratonlöpare: återhämtning och löpträning. De senaste 7-8 veckorna har jag äntligen kunnat öka löpmängden igen, och det har märkts – både i kroppen och i huvudet. Det är som om systemet sakta men säkert börjar hitta rytmen igen. Jag börjar känna mig som en löpare – inte bara som någon som tränar för att hålla igång.
Tålamod och fokus
Det är förstås fortfarande tidigt, och två månader är både mycket och lite samtidigt. Men för första gången på länge känner jag att jag har en uppåtgående kurva att arbeta vidare på, och formmässigt står jag på en bra plats. Det ger lugn och motivation – och inte minst tron på att jag kan stå på startlinjen i Tokyo med ambitioner om ett stort resultat.
Att bli uttagen till VM har en stor betydelse! Det är mer än bara en plats i ett startfält. Det är ett erkännande av det arbete som lagts ner och ett symbol för att någon tror på att man har mer i sig. För mig personligen är det också en påminnelse om varför jag gör detta: Jag älskar att tävla, men jag älskar minst lika mycket processen – de små framstegen, de dagliga valen och de långa, ensamma turerna där du vet att du bygger upp något.
Nu handlar det om att fortsätta bygga – klokt, kontrollerat och med skarpt fokus på målet i Tokyo. Jag ser fram emot att dela resan dit och förhoppningsvis uppfylla de målsättningar jag har satt upp.
