Först skrev jag om vikten av att börja lugnt på ett höghöjdsläger och sedan om hur jag under vecka 2 kanske inte riktigt gjorde det. Den här artikeln handlar därför om konsekvenserna av att överdriva det på höjden.
Efter vecka 2 var kroppen fortfarande fräsch, och det var den även måndag och tisdag i vecka 3.
Tisdag eftermiddag var ett riktigt bra pass med Kristian och min tränare Henrik, som övervakade det från sidan.
Min tränare, Henrik, kom ner till oss tisdag i vecka 3, för att komplettera med träningsplanering och behandling - och han skulle visa sig bli mycket nödvändig.
Öm ben och trött kropp
Onsdag morgon vaknade jag med en spänd och öm ben och en MYCKET trött kropp. Vi joggade en lugn tur på 70min och jag var trött, mer än vanligt. Jag stod nästan med händerna på mina knän i mataffären, när vi handlade efteråt, och jag ville mest av allt lägga mig i den kalla frukt- och gröntavdelningen.
Onsdag eftermiddag, (efter en tupplur, bra med mat och avkoppling) var kroppen bättre, men benet mer ömt – vi behövde ändra planen. Uttryckt trötthet och tydlig ömhet var klara tecken på att jag hade överansträngt mig på höjden. Kroppen var pressad. Vecka 2 hade kanske varit för hård? Och nu kom räkningen? Det kommer alltid en räkning om man går över gränsen, storleken beror på hur mycket man pressar citronen.
En pressad citron
Torsdag och fredag blev lugnare dagar och det lönade sig direkt, så att jag på lördag och söndag kände mig bättre löpande och hade fått kontroll på benet. 170km på veckan totalt och nu var det en vecka kvar till EM. Jag var hoppfull igen. Tyvärr hade kroppen andra planer. En av de saker som kan hända när man ligger på (och över) gränsen, är att ens immunförsvar blir lite tryckt, och man blir mer mottaglig för sjukdomar. Så fick jag; en magsjuka för att starta EM-veckan med, det var kritiskt.
Måndag, tisdag och natten till onsdag spenderades i sängen och på toaletten. Jag mådde fruktansvärt och det påverkade mig mentalt. Precis lika härligt det är att vara på träningsläger när allt fungerar, lika jobbigt är det att vara där när man är sjuk, skadad eller på annat sätt inte kan träna. Man är på en plats där det handlar om att träna, omgiven av folk som gör det och den ständiga påminnelsen om att det kan du inte - det är frustrerande. Lägg till att dagarna räknas ner mot ett lopp du sett fram emot, det sätter mentaliteten påprøve.
Som tur var vände humöret tillbaka lika snabbt som sjukdomen försvann. Onsdag, på vår resdag till Antalya i Turkiet, där EM i terränglöpning skulle gå av stapeln på söndagen, började jag må bättre.
