Pistolen går. Vi startar snabbt – men så ljuder skottet igen, och kommentatorn ropar om omstart. Tjuvstart på ett maraton – det händer aldrig. Jag stannar tillsammans med de andra, vänder om och går lugnt tillbaka mot start. Denna gång ställer jag mig längre bak i fältet för att säkra en lugnare öppning och hålla mig till planen.
Från högtalarna hörs det till den kenyanska löparen som tjuvstartade:
"What are you doing? It's a marathon, not a sprint."
Kommentatorn har rätt – särskilt i dessa förhållanden. Klockan är 7.30, temperaturen närmar sig 30 grader, och luftfuktigheten är hög.
Jag tittar upp och påminner mig själv om var jag står: på Japans nationalstadion till VM, bland världens bästa. Och viktigast av allt – på startlinjen. För tre månader sedan kunde jag inte springa alls.
Återträning och förberedelse
Jag har tidigare berättat om min väg tillbaka från en stressreaktion i lårbenet – en berg- och dalbana av en process. Nu är det igång igen, och de senaste 12 veckorna har jag kunnat bygga träningen lugnt.
70, 80, 95, 100 km – och till sist två veckor med 150 km, kryddat med intervaller och längre turer. De sista veckorna blev lite lugnare med omkring 130 km på grund av resan och pre-camp i Fukuoka.
När jag står på startlinjen är jag spänd. Inte bara på vad som väntar, men också på hur kroppen kommer att reagera. Jag känner mig väl förberedd på värmen och förhållandena – men träningen har inte varit i närheten av normal inför ett maraton, där jag vanligtvis når 180 km/vecka i en 10-12 veckors block.
Den perfekta träningsblocket är dock inte synonymt med det perfekta loppet – och omvänt. Form har känts lovande, och annars skulle jag aldrig ha åkt. Ett par motionslopp har gett bra signaler, och mentalt har jag varit redo att tävla igen.
Loppet
Jag öppnar lugnt på grund av värmen och hittar snabbt en amerikan, jag känner från ett träningsläger i Boulder, Colorado. Vi har pratat tidigare och är överens om strategin: springa konservativt och klokt i värmen.
Vi släpper ambitionen att följa frontgruppen och fokuserar istället på att hitta en rytm vi kan hålla hela vägen. Fronten sätter ett tempo jag vet att jag inte kan hålla i dessa förhållanden utan att överhetta – så vi låter dem springa.
Ändå går det lite för snabbt i början – 15:35 på de första 5 km (planen var maximalt 16:00). Halvvägs passerar vi 1:07:00, och jag känner värmen. Istället börjar vi hämta många som öppnat för hårt. Från 30 km och in mot mål tar vi placeringar i klump.
Med 200 meter kvar nappar jag ytterligare en placering och korsar mållinjen som nr. 29.
Efterspel
Målet var egentligen topp-20. Jag hade hoppats att hämta fler genom att springa klokt och hålla fokus på kylning. Men andra var lika väl förberedda, och fältet var starkt. Saknar du bara några procent, syns det i placeringen.
Ändå är jag nöjd. Jag gick ner lite på andra halvan och sprang 68:30 – en och en halv minut långsammare än första. Fem minuter från vinnaren är dock godkänt i dessa förhållanden och med min förberedelse.
Det viktigaste är att jag är tillbaka – och att kroppen reagerar positivt.
Detta lopp är inte kulmen på en klassisk maratonblock. Det är början på nästa fas. Jag saknar fortfarande skärpa och kontinuitet, men nu har jag något att bygga vidare på. Jag ser redan fram emot nästa maraton, som väntar runt hörnet.
Nu gäller återhämtning, lärdom – och att fortsätta bygga upp.
Intresserad av mer?
