Som jag tidigare har beskrivit, har min rehabiliteringsprocess långt från varit linjär. Det har varit präglat av upp- och nedgångar, små segrar och perioder av tvivel. Nyligen stod jag åter i en situation där kroppen började reagera negativt – och jag fruktade ett större bakslag.
Jag började fundera på om min tidigare stressreaktion överhuvudtaget hade läkt ordentligt, och ovissheten om vad som pågick började fylla mer och mer mentalt.
För att få klarhet och undvika att låta oron löpa amok, beslutade jag, i samarbete med en läkare från Team Danmark, att få genomgå en scanning. Det skulle ge mig en mer objektiv bild av situationen – och förhoppningsvis ro i sinnet.
Vändpunkten
Lyckligtvis visade scanningen att skadan hade läkt riktigt fint, och att det inte fanns tecken på en ny skada eller egentligt bakslag.
Meddelandet blev en mental vändpunkt. Inte bara för att det var goda nyheter, men för att jag från det ögonblicket kunde släppa rädslan och istället fokusera på lösningar och nästa steg.
Det är intressant hur tydligt det blev för mig hur stark kopplingen mellan kropp och sinne är: När tankarna fann ro, började kroppen nästan omedelbart att kännas bättre – både fysiskt och i träningen.
Reaktion och anpassning
Med ett klarare utgångspunkt i handen började jag analysera vad som kunde vara orsaken till de symtom och spänningar jag hade upplevt.
I samarbete med Team Danmarks läkare kom jag fram till att cyklingen – särskilt de hårda och intensiva passen – sannolikt hade varit för stor belastning för låren. Det blev tydligt för mig att det var där jag skulle ändra tillvägagångssätt.
Vi valde därför att helt ta bort cyklingen och ersätta den med aquajogging och utomhuslöpning. Dessutom intensifierade jag med lugn i magen behandlingen av låren och fick loss de spänningar som hade besvärat mig längre tid.
Samtidigt tog jag ett steg tillbaka i träningsplanen och ändrade mitt fokus. Jag skruvade ner både mängd och intensitet, och återvände istället till en mer enkel metod: Bara löpning. Utan att pressa. Utan att jaga form eller tider. Och just det tillvägagångssättet har visat sig fungera verkligen bra.
Den snabba och tydliga framgången, både fysiskt och mentalt, var en stark påminnelse om att i vissa situationer gäller "less is more" – särskilt när kroppen har varit pressad. Att våga släppa taget tillfälligt och ge sig själv lov att återhämta och återuppbygga är just nu en nödvändig investering i det långa loppet.
Min process pågår fortfarande, och jag är inte i mål ännu eller tillbaka till normal träningsmängd. Men för första gången på ett tag känns det som om kroppen är stark, stabil, och att det finns ljus i slutet av tunneln. Det är återigen ro i tankarna och riktning i träningen – och med det kommer också glädjen och de positiva tankarna.
Det ska nog gå bra och sommarmålen är realistiska.
Intresserad av mer?
