Som jag tidigare har beskrivit, har min rehabiliteringsprocess långt ifrån varit linjär. Den har präglats av upp- och nedgångar, små segrar och perioder av tvivel. Nyligen stod jag återigen i en situation där kroppen började reagera negativt – och jag fruktade ett större bakslag.
Jag började fundera på om min tidigare stressreaktion verkligen hade läkt ordentligt, och ovissheten om vad som pågick började ta mer och mer plats mentalt.
För att få klarhet och undvika att låta oron skena iväg, beslutade jag, i samarbete med en läkare från Team Danmark, att genomföra en skanning. Det skulle ge mig en mer objektiv bild av situationen – och förhoppningsvis ro i sinnet.
Vändpunkten
Lyckligtvis visade skanningen att skadan hade läkt riktigt fint, och att det inte fanns tecken på en ny skada eller verkligt bakslag.
Beskedet blev en mental vändpunkt. Inte bara för att det var goda nyheter, utan för att jag från det ögonblicket kunde släppa rädslan och istället fokusera på lösningar och nästa steg.
Det är intressant hur tydligt det blev för mig hur stark kopplingen mellan kropp och sinne är: När tankarna fann ro, började kroppen nästan omedelbart kännas bättre – både fysiskt och i träningen.
Reaktion och anpassning
Med en tydligare utgångspunkt i handen började jag analysera vad som kunde vara orsaken till de symtom och spänningar jag hade upplevt.
I samarbete med Team Danmarks läkare kom jag fram till att cyklingen – särskilt de hårda och intensiva passen – sannolikt hade varit för stor belastning för låren. Det blev tydligt för mig att det var här jag behövde ändra tillvägagångssätt.
Vi valde därför att helt ta bort cyklingen och ersätta den med aquajogging och utomhuslöpning. Dessutom intensifierade jag med ro i magen behandlingen av låren och fick loss de spänningar som hade stört mig under en längre tid.
Samtidigt tog jag ett steg tillbaka i träningsplanen och ändrade mitt fokus. Jag minskade både mängd och intensitet, och återgick istället till en mer enkel metod: Bara löpning. Utan att pressa på. Utan att jaga form eller tider. Och just den metoden har visat sig fungera riktigt bra.
Den snabba och tydliga framgången, både fysiskt och mentalt, var en stark påminnelse om att det i vissa situationer gäller att "less is more" – särskilt när kroppen har varit pressad. Att våga släppa taget tillfälligt och ge sig själv tillåtelse att återhämta och bygga upp är just nu en nödvändig investering i det långa loppet.
Min process pågår fortfarande, och jag är inte i mål ännu eller tillbaka till normal träningsmängd. Men för första gången på länge känns det som om kroppen är stark, stabil, och att det finns ljus i slutet av tunneln. Det är återigen ro i tankarna och riktning i träningen – och med det kommer också glädjen och de positiva tankarna.
Det kommer att gå bra och sommarens mål är realistiska.
Intresserad av mer?
